Nu biter frosten igen Och parkerna brinner som eld Och himlen över Västerbron Är gaslågeblå nu ikväll Jag ser ut över stan Du är där nånstans Ensam eller kanske i en annan mans famn Ett hår som kastar till I vimlet utanför en affär Jag har sett det några gånger nu Men du är inte där En doft går genom rummen En röst i en biosalong Ett brev som aldrig kommer En radio, en sång Jag längtar inte längre efter att ha dej här Men jag saknar dej Som om min själ har gått ifrån mej För att vara hos dej Så saknar jag dej Jag önskar att jag aldrig Hade träffat dej där Såna som vi vet nog inte vad kärlek är Men jag saknar dej Nu lyfter man båtarna ur kanalen Snart fryser fjärden här till is Snart sjunker dom här tornen Och taken ner i ett råkallt dis Folk därute bryter upp och flyttar in Från småstäder, skogar Från tristessens vinande vind Vi tar oss fram så gott vi kan Mellan dröm och verklighet Vi blir vad vi väljer Vi blir vår ensamhet Jag längtar inte längre efter att ha dej här... Den här kärleken hänger kvar Som en hemlös hänger kvar i en bar Stolarna på bordet, alla har gått Han sitter kvar där han sitter Som om han inget förstått Som om min själ har gått ifrån mej För att vara hos dej Så saknar jag dej Vid ett middagsbord bland folk I en tunnelbanevagn Då saknar jag dej Som vintern saknar våren Som den kloke saknar dåren Som en salva över såren Som herden saknar fåren Saknar jag dej När jag känner doften av äpplena På Södermalmstorg När jag tyngs ner av en börda Pressas av en sorg Som viskar i mitt öra Att jag varken kan eller vill Älska igen, att min kärlek Inte räcker till Att jag är död för livet Att det är över och förbi När jag inte hittar nånting Som jag finner nån glädje i Då saknar jag dej
Nu biter frosten igen Och parkerna brinner som eld Och himlen över Västerbron Är gaslågeblå nu ikväll Jag ser ut över stan Du är där nånstans Ensam eller kanske i en annan mans famn Ett hår som kastar till I vimlet utanför en affär Jag har sett det några gånger nu Men du är inte där En doft går genom rummen En röst i en biosalong Ett brev som aldrig kommer En radio, en sång Jag längtar inte längre efter att ha dej här Men jag saknar dej Som om min själ har gått ifrån mej För att vara hos dej Så saknar jag dej Jag önskar att jag aldrig Hade träffat dej där Såna som vi vet nog inte vad kärlek är Men jag saknar dej Nu lyfter man båtarna ur kanalen Snart fryser fjärden här till is Snart sjunker dom här tornen Och taken ner i ett råkallt dis Folk därute bryter upp och flyttar in Från småstäder, skogar Från tristessens vinande vind Vi tar oss fram så gott vi kan Mellan dröm och verklighet Vi blir vad vi väljer Vi blir vår ensamhet Jag längtar inte längre efter att ha dej här... Den här kärleken hänger kvar Som en hemlös hänger kvar i en bar Stolarna på bordet, alla har gått Han sitter kvar där han sitter Som om han inget förstått Som om min själ har gått ifrån mej För att vara hos dej Så saknar jag dej Vid ett middagsbord bland folk I en tunnelbanevagn Då saknar jag dej Som vintern saknar våren Som den kloke saknar dåren Som en salva över såren Som herden saknar fåren Saknar jag dej När jag känner doften av äpplena På Södermalmstorg När jag tyngs ner av en börda Pressas av en sorg Som viskar i mitt öra Att jag varken kan eller vill Älska igen, att min kärlek Inte räcker till Att jag är död för livet Att det är över och förbi När jag inte hittar nånting Som jag finner nån glädje i Då saknar jag dej
